| År 1807 skrev chefen för västra lotsdistriktet, C.J.
Hierta till sina överordnade: Till rättelse för Sjöfarande
borde nödwändigt vara någon Känning på Sydwästra Wäderön, kallad Wäderö-Bod,
såsom MellanStation emellan Koster och Sälö, och kunde bestå uti några Tunnor
Kalkrappning på Sjösidan af den lilla kulle derpå finnes.
Men inga åtgärder företogs och 1840 visade riksdagsledamoten Carl Olof Hegart på
att den svenska kusten ännu till stora delar var mörklagd, vilket ställde till stora
problem för sjöfarten: ...mellan Marstrands Fyr och Norrige
icke finnes någon Båk, och i saknad deraf olyckor ganska ofta inträffa.
1859 togs frågan upp igen av chefen för västra lotsdistriktet, A.R. Leuhusen. Han
vädjade till lotsdirektören:
Därnäst torde komma uppförandet af ny fyr å Wäderöarnes
lotsplats eller i nödfall förflyttning av Kosters fyrar dit. Behöfligheten af en fyr å
Wäderöarna talar för sig sjelf, knappast något år har under min tjenstetid förlupit
som man icke haft antingen full visshet, eller anledning till förmodan, att fartyg
derutanföre förgåtts med man och allt.
Och som avslutning klämde han i rejält:
Då jag anfört det ofvannämnda, Directionsledamöter såsom
sin tanke uppgifvit angelägnast inrätta fyrarna i följande ordning: Tistlarne, Pater
Noster och Wäderöarne, skulle jag alldeles i motsats härtill vördsammast vilja anföra
Wäderöarne såsom aldra angelägnast och först, ja till och med ensamt böra anbringas,
och Tistlarne aldra sist böra komma i fråga.
1863 presenterade äntligen chefen för Fyringenjörkontoret Gustaf von Heidenstam ett
program för nya fyrar. Det omfattade Guleskär (strax söder om Väderöbod), Hållö,
Måseskär, Hamneskär (Pater Noster) och Marstrand. Guleskär visade sig senare vara en
så otillgänglig plats att Väderöbod var att föredra, trots ett lite sämre läge ur
navigationsteknisk synpunkt. |
Tidigare byggdes fyrar nästan alltid i sten, men Heidenstam
bröt mot den traditionen vid byggandet av två fyrtorn i järn vid Sandhammaren i Skåne.
Heidenstam förklarade i en promemoria till lotsdirektören 1862, fördelarna med sin nya
konstruktion: De fördelar som anses wunna genom /---/
jerntorns constructionen äro: mindre tillwerkningskostnad, minskade underhållskostnader,
betydligt mindre tyngd, stor lätthet att transportera och landsätta materielen,
fullkomlig täthet emot regn och snö, waraktighet, och slutligen möjligheten att bygga
å äfven mycket lös och osäker grund samt att, om sådant skulle erfordras, utan
betydliga kostnader nedtaga tornbyggnaden och åter uppsätta densamma på annat ställe.
Dessa fördelar blifva mera iögonfallande ju mera oländig och otillgänglig
byggnadsplatsen är.
Detta sista var något som visade sig vara viktigt vid byggnadsarbetet. Det var
förenat med väldiga strapatser att få iland materielen på Väderöbod och man undrar
hur det skulle gått till på Guleskär som knappast går att komma iland på ens vid helt
stilla väder.
Fyren som byggdes 1867 var den andra av Heidenstam-typ på västkusten. Den restes på
södra delen av ön och fick en sammanlagd höjd över havet på 32 meter. Modulerna till
fyren tillverkades vid Jaques Larssons Faktori i Stockholm och transporteras sedan till
ön där de monterades under 4 veckor, sommaren 1867. Fyringenjör C.F. Carlsson blev
utsedd att övervaka bygget som fick en budget på 109.000 Riksdaler. Fyren tändes
första gången 22 Sept 1867 och hölls tänd med hjälp av lysolja, sedermera fotogen.
Fyrapparaten från Frankrike, roterade ett varv på 8 minuter och avgav ett blänk var
trettionde sekund. Urverket drevs av ett lod som drogs upp manuellt var fjärde timma.
Fyrkaraktären var V x B 60 S. V 8 x 22 x R 8 x 22.
Bemanningen utgjordes av fyrmästare, fyrvaktare samt två fyrbiträden. Den ena
fyrbiträdestjänsten drogs in 1932 då Väderöbod fick telefonförbindelse med
fastlandet.
Heidenstammaren släcktes i december 1964 och revs 1969. |
