Tiden före 1979

.
Start
Dagboksbilder
Per Kalms resa 1742
Stormar och vrak
Daterade händelser
Bilder från förr
Originalritning
Folket på ön

 


Vår sponsor

  Kort historik

År 1807 skrev chefen för västra lotsdistriktet, C.J. Hierta till sina överordnade:

Till rättelse för Sjöfarande borde nödwändigt vara någon Känning på Sydwästra Wäderön, kallad Wäderö-Bod, såsom MellanStation emellan Koster och Sälö, och kunde bestå uti några Tunnor Kalkrappning på Sjösidan af den lilla kulle derpå finnes.

Men inga åtgärder företogs och 1840 visade riksdagsledamoten Carl Olof Hegart på att den svenska kusten ännu till stora delar var mörklagd, vilket ställde till stora problem för sjöfarten: ...mellan Marstrands Fyr och Norrige icke finnes någon Båk, och i saknad deraf olyckor ganska ofta inträffa.

Vid denna tid hade västkusten alltså bara sex kustfyrar: Nidingen (1624), Carlsten (1781), Vinga (1841), Hållö (1842), Morups Tånge (1843) och Nordkoster (1849-1850). I inloppet till Göteborg fanns ledfyrarna Buskär (1841) och Böttö (1841).

1859 togs frågan upp igen av chefen för västra lotsdistriktet, A.R. Leuhusen. Han vädjade till lotsdirektören:

Därnäst torde komma uppförandet af ny fyr å Wäderöarnes lotsplats eller i nödfall förflyttning av Kosters fyrar dit. Behöfligheten af en fyr å Wäderöarna talar för sig sjelf, knappast något år har under min tjenstetid förlupit som man icke haft antingen full visshet, eller anledning till förmodan, att fartyg derutanföre förgåtts med man och allt.

Och som avslutning klämde han i rejält:

Då jag anfört det ofvannämnda, Directionsledamöter såsom sin tanke uppgifvit angelägnast inrätta fyrarna i följande ordning: Tistlarne, Pater Noster och Wäderöarne, skulle jag alldeles i motsats härtill vördsammast vilja anföra Wäderöarne såsom aldra angelägnast och först, ja till och med ensamt böra anbringas, och Tistlarne aldra sist böra komma i fråga.

1863 presenterade äntligen chefen för Fyringenjörkontoret Gustaf von Heidenstam ett program för nya fyrar. Det omfattade Guleskär (strax söder om Väderöbod), Hållö, Måseskär, Hamneskär (Pater Noster) och Marstrand.

Guleskär visade sig senare vara en så otillgänglig plats att Väderöbod var att föredra, trots ett lite sämre läge ur navigationsteknisk synpunkt.

Tidigare byggdes fyrar nästan alltid i sten, men Heidenstam bröt mot den traditionen vid byggandet av två fyrtorn i järn vid Sandhammaren i Skåne. Heidenstam förklarade i en promemoria till lotsdirektören 1862, fördelarna med sin nya konstruktion:

De fördelar som anses wunna genom /---/ jerntorns constructionen äro: mindre tillwerkningskostnad, minskade underhållskostnader, betydligt mindre tyngd, stor lätthet att transportera och landsätta materielen, fullkomlig täthet emot regn och snö, waraktighet, och slutligen möjligheten att bygga å äfven mycket lös och osäker grund

 

samt att, om sådant skulle erfordras, utan betydliga kostnader nedtaga tornbyggnaden och åter uppsätta densamma på annat ställe. Dessa fördelar blifva mera iögonfallande ju mera oländig och otillgänglig byggnadsplatsen är.

Detta sista var något som visade sig vara viktigt vid byggnadsarbetet.

Överfyringenjör Nils Gustaf von Heidenstam fick nu ansvaret att bygga ut med ytterligare tre kustfyrar:
Måseskär (1865), Väderöbod (1866-1867) och Pater Noster (1867-1868).
Planläggning och uppföljning av arbetena gjorde det nödvändigt att han vistades på plats. Marstrand blev hans bas och han hade hustru och barnet Werner med sig.

1863 var det första året som Heidenstams bodde i Marstrand. Bland annat undersökte Nils Gustaf förhållandena på Måseskär och fann ön lämplig som fyrplats. Hans förslag och ritningar på Måseskärs fyr godkändes i ett kungligt brev den 16 augusti 1864.

För att fara ut till sina arbetsplatser fick Nils Gustaf färdas seglande. Han var en skicklig seglare.

1865 i maj inleddes arbetena på fyrplatsen på Måseskär. Samtidigt som dessa pågick tillverkades fyren på Eriksbergs faktori i Göteborg. Den 9 juni 1865 inspekterade och godkände Heidenstam tornet som var uppmonterat i tillverkningshallen.
Därefter monterades tornet ner och fraktades i delar till Måseskär. Fyren tändes den 8 oktober.

Under tiden arbetade Nils Gustav med förberedelserna för fyren på Väderöbod. Ritningen godkändes, "gillades", av B von Platen på Stockholms Slott 27 feb 1866.

Fyren som byggdes 1866-1867 blev så den andra av Heidenstam-typ på västkusten. Den restes på södra delen av ön och fick en sammanlagd höjd över havet på 32 meter.

Det var förenat med väldiga strapatser att få iland all materiel till byggnader och fyrtorn på Väderöbod och man undrar hur det skulle gått till på Guleskär som knappast går att komma iland på ens vid helt stilla väder.

Modulerna till fyren hade tillverkats vid Jaques Larssons Faktori i Stockholm och transporterades sedan till ön där de monterades under 4 veckor, sommaren 1867. Fyringenjör C.F. Carlsson blev utsedd att övervaka bygget som fick en budget på 109.000 Riksdaler. Fyren tändes första gången 22 Sept 1867 och hölls tänd med hjälp av lysolja, sedermera fotogen.
Fyrapparaten från Frankrike, roterade ett varv på 8 minuter och avgav ett blänk var trettionde sekund. Urverket drevs av ett lod som drogs upp manuellt var fjärde timma. Fyrkaraktären var V x B 60 S. V 8 x 22 x R 8 x 22.

Bemanningen utgjordes av fyrmästare, fyrvaktare samt två fyrbiträden. Den ena fyrbiträdestjänsten drogs in 1932 då Väderöbod fick telefonförbindelse med fastlandet.

Heidenstammaren släcktes i december 1964 och revs 1969.

Boningshusen på Väderöbod uppfördes under sommarmånaderna 1866-1867 och var bebodda av fyrpersonalen och deras familjer fram till 1965. Under tidigt 1900-tal bodde ca 25 personer, barn och vuxna, på ön och då fanns här även en "lotsbarnsskola" med egen lärarinna.

Hamnfrågan på ön var ett ständigt bekymmer och löstes egentligen aldrig tillfredsställande under hela den tid som fyrplatsen var bemannad. Man var från början hänvisad till att släpa upp båtarna på land för att inte havet skulle slå sönder dem. Provianteringsresorna i segelbåt in till Fjällbacka kunde endast ske i "gott" väder. Ofta hände det att fyrpersonalen, då de återkom, fick vända tillbaka
eftersom sjögången var så besvärlig att
tilläggning på Väderöbod ej var möjlig . Så småningom fick man olika typer av lyftinrättningar till sin hjälp. De nuvarande vågbrytarna och kajerna i de båda "hamnarna" daterar sig till 1930-talet och är idag i stort behov av upprustning.

Ett annat problem var bristen på färskvatten. Dricksvattnet togs från en av de större vattensamlingarna på ön, renades genom ett sandfilter och leddes ner i en reservoar. I hårt väder, då saltvatten i stora mänger vräktes över ön, var vattnet otjänligt som dricksvatten. På senare tid byggdes cementerade vattenreservoarer, vilka fylldes med regnvatten från taken.

 

lanterninenfrvadbode.jpg (21521 bytes)

Väderöbods gamla lanternin bevarades av hembygdsföreningen efter fyrens rivning och finns nu på Nestorsgården i Fjällbacka

Generell illustration av roterande ljusmekanism. (ej specifikt Väderöbod)