Folket på ön

.
Start
Uppåt
Fyrvaktare och biträden
Fyrmästare

 


Vår sponsor


På följande sidor görs ett försök att så detaljerat som möjligt redogöra för vilka människor som under årens lopp bott och tjänat Lotsverket på Väderöbod under de nära hundra år som ön var bemannad. Uppgifterna är sporadiska och grundar sig på diverse handlingar som finns bevarade, såsom "Visitations-Journal för Wäderöbods fyrplats", "Fyrdagbok" samt diverse skrifter och utsagor. Förhoppningen är att materialet successivt skall fyllas på med nya data. Komplett blir det nog aldrig.

Från 1867 till 1932 tjänstgjorde förutom fyrmästaren, en fyrvaktare och två fyrbiträden. Från 1932 samtidigt som ön fick telefonförbindelse med fastlandet, minskades personalen med en fyrbiträdestjänst.

Inräknat de anställdas familjer och tillfälligt tjänstgörande personal såsom lärarinnan vid den s.k. lotsbarnskolan, kunde antalet fast boende ibland uppgå till över tjugo personer.

Den första tjänstgörande lärarinnan på Väderöbod hette Matilda Simonsdotter. Vilket år undervisningen startade är fortfarande oklart.
Som ett exempel kom hon 1874, som 23-åring, att under 80 dagar driva skola för tre gossar och sju flickor i åldrarna 7-14 år, däribland fyrmästarens Jenny (14) samt från Storö, kronolotsens Lovisa (11) och Justina (7). Under skolperioden undervisades barnen i följande ämnen: Innanläsning, Katekes, Biblisk historia, Geografi, Svensk historia, Naturlära, Räkning och Skrivning. Examen hölls den 12 maj och därefter avreste Matilda Simonsdotter för att undervisa på liknande sätt på Havstensund respektive Dyngö vartefter hon på nytt återkom till Väderöbod.
Femtio år gammal, efter många års tjänstgöring, gifte hon sig med trettioårige fyrmästaren Axel Holm på Ursholmen.

En annan lärarinna som tjänstgjorde på Väderöbod var Blenda Waldner (f.1886). År 1961 skrev hon ett litet kåseri som publicerades samma år i Fjällbackabladet.

 

Minnen från Väderöbod

Väderöbods fyrplats byggdes 1867, alltså för snart 100 år sedan. Den förste fyrmästaren var Söderberg, fyrvaktaren Virström och fyrbiträdena Alexandersson och Börjesson.
För att duga till fyrmästare fordrades en ordentlig handstil och räknesäkerhet samt förmåga att föra dagböcker och formulera rapporter till befälet.
Därför var de första fyrmästarna mest sjökaptener, som ledsnat på sjön.
I en gammal dagbokskladd läste jag: "I dag har vi målat räcket, som går till sjön med mönja". De, som uttryckte sig så var ofta styva båtsmän, men skrivbordsmän var de inte.

Även på fyrplatsen rådde tidens ståndsskillnad. Fyrmästaren titulerades alltid noga och hans hustru kallades fru, fyrvaktarens madam. Fyrmästarn hade 3 rum och kök, fyrvaktaren 1 rum och kök, de två fyrbiträdena var sitt rum och ett stort gemensamt kök där det gällde att samsas om spisen.

Till bemanningen hörde också två s. k . fyrdrängar, som fick samsas i ett vindsrum och laga sin mat på en brandring i kakelugnen. Sommartid fick de laga sin mat ute i någon skyddad vrå.

Själv kom jag in bland fyrfolket som ung lärarinna. Skolformen var en mindre folkskola med gemensam, undervisning för alla klasser. Skollokalen var ett vindsrum, som också fick vara lärarinnans sov- och dagrum. Där satt vi på bänkar kring ett stort bord. Ganska primitivt alltså, men jag trivdes med barnen och dom med mej, tror jag.
Dom hann att lära sig ganska bra, eftersom ingen tid behövde spillas för ordningens upprätthållande.

Ibland blev det inspektion på platsen av lotskaptenen eller andra överhetspersoner, en gång om året av själve generallotsdirektören. Också den lilla skolan inspekterades ibland. En gång kom en överingenjör och en verkmästare in under en räknetimme. De sa ingenting, men väl ute undrade ingenjören vad det skulle tjäna till att lära de där barnen så svåra tal. Men då genmälde verkmästaren, som själv var fyrmästareson, att den lärdomen kan allt vara bra att ha.

Efter 5 år som fyrbarnslärarinna gifte jag mig med den unge fyrvaktaren Thorsten Waldner, av gammal lots- och fyrmästarsläkt. Han avancerade snart och var på sin tid Sveriges yngste fyrmästare, samt slutade sina dagar som fyrmästare på Vinga år 1951.

Mycket kunde vara att skriva om den tiden men det får bli en annan historia.

Blenda Waldner.