WB01624_.gif (281 bytes) Tillbaka         Framåt WB01624_.gif (281 bytes)

1.   Bakgrund, familjen med mera.

I sydvästra delen av Kosterskärgården ligger fyrplatsen Ursholmen. De två fyrtornen på ön byggdes 1891 och fyrarna tändes första gången 30 nov. samma år. Samtidigt släcktes de båda fyrarna på Nordkoster, som var byggda på 1840-talet. Dessa fyrar ansågs av flera orsaker felplacerade och blev nu ersatta av fyrarna på Ursholmen. Fyrpersonalen fick följa med i flytten från Nordkoster till Ursholmen, från en större ö med handelsbod, fiskare och lotsar, till en liten klippö med endast fyrpersonal. Jämfört med många andra fyrplatser i Bohuslän har dock Ursholmen en utmärkt hamn. Första fyrmästaren på Ursholmen var min farfar Albert Jacobsson. Han flyttade dit med hustrun Karolina och fyra barn, Signe född 1879, Karl född 1881, Märta född 1887 och Thorsten född 1888. Sonen Fredrik föddes i jan. 1892.

Signe gifte sig med fiskaren Karl Karolusson-Hansson på Sydkoster. Hon gick bort redan 1913.

Karl blev lots, senare lotsförman på Väderöarnas lotsplats. Hans fru hette Josefine. Hon var från Åstol. Karl tog namnet Valdner, liksom senare även bröderna Thorsten och Fredrik.

Märta blev lärarinna. Hon gifte sig senare med Karl Hansson, änkeman efter Signe.

Fredrik gick i faderns fotspår - fyrbiträde - fyrvaktare - fyrmästare på flera av Västkustens fyrplatser, Vinga, Väderöbod, Måseskär och Hakens fyr på Ven.

Thorsten, min far, kom tidigt i lotsverkets tjänst. Vid knappa 17 års ålder fick han börja som eldare på lotsverkets tjänstefartyg "Göteborg". Efter några år som eldare och därefter som fyrbiträde på fyrskeppet "Grisbådarna", kom han i början av 1911 som fyrbiträde till Väderöbod.

Mamma, Blenda Johansson-Valdner var född 1886 och dotter till skräddaren Johan Andersson och hans hustru Helena Andreasdotter-Andersson. Morfar och mormor bodde på torpet Skälleklev i Tossene socken. Det låg ett par kilometer öster om Brygge i inre delen av Bottnafjorden. På torpet kunde dom hålla en ko och odla eget behov av potatis och grönsaker. Morfar var först i socknen med att sy på symaskin.

Varken skrädderiet eller torpet gav något överflöd. Men ibland kunde det bli ett hyggligt tillskott till matransonerna. 1800-talets sillperiod varade till in i början av 1900-talet. Stod sillen tät i Bottnafjorden, budades folk i närbelägna gårdar och torp för att hjälpa till och då gav sig morfar iväg. Gick allt bra, kom han hem med en rejäl korg fylld med stor fet sill.

Mor hade flera äldre syskon: Alida, gift med sjömannen Axel Jakobsson och bosatt på Röd, nära Åby, Tossene. Karl Johansson, "morbror målarn", målare och affärsman i Bovallstrand. Gift med Leontine från Valön, Svenneby. Maria, gift med fiskaren Karl Andersson, Bovallstrand. Hulda, gift med stenhuggaren Oskar Larsson, Röd, Tossene. Selma, gift med fiskaren och diversearbetaren Leander Mattson, Bovallstrand.

Mor hade också en yngre syster, Viktoria, som dock dog som barn.

År 1905, vid 19 årsålder, utexaminerades mor från Göteborgs Privatseminarium som lärare efter ett års studier. Första lärarbefattningen blev i Hasselösund, där hon fick ta hand om hela undervisningen från årskurs 1 till årskurs 7. Ena dagen 1-3, andra dagen 4-7. De äldsta eleverna var första året bara 5 á 6 år yngre än sin lärare.

Efter någon tid i Hasselösund sökte mor arbete hos lotsverket som lärare vid "Lotsbarnsskolan". Efter tjänstgöring på bl.a. Måseskär, Hamneskär (Pater Noster) och Skrivareklippan utanför Varberg, kom mor till Väderöbod, troligen 1912. På Väderöbod bodde då två familjer med många barn, Uhrberg och Gyldén. Dessutom två ungkarlar, pappa och Ragnar Hållberg (farbror Ragnar). Om den tiden kan man läsa i Artur Uhrbergs bok "Skisser från Väderöarna".

Mor och far träffades alltså på Väderöbod. Dom förlovade sig sommaren 1913 och gifte sig i september samma år. Året därpå, i augusti 1914 bröt första världskriget ut, med allt vad det förde med sig. En tid skulle fyren vara släckt. Väderöbod blev mörklagt. Det blev knappt med mat sedan många livsmedel ransonerats och människorna levde i stor ovisshet om vad som hände. Radio fanns inte och tidningar fick man bara efter landresorna.

Men jag återgår till mor och far. 27 augusti 1914 föddes första barnet. Det var Signe. 1915 blev en fyrvaktarbefattning ledig på Klövskär. Far fick möjlighet till befordran. Han sökte och fick tjänsten.

Klövskär, som nu är borta, var en liten fyrplats. Fyren var en farledsfyr, som skulle visa sjöfarande vägen genom trånga farleder i södra delen av Sotefjorden. Själva ön är delad av en klyfta i två delar (därav namnet). På den mindre, helt kala delen, stod ett hus med två lägenheter och med själva fyren i vindsvåningen. En bro gick över till den något större östra delen och här fanns ett par bodar. I klyftan mellan ö-halvorna var en liten hamn. Den var dock inte bättre än att båtarna fick hissas upp på land med hjälp av en lyftkran, när vädret blev dåligt.

Den västra delen av ön var inte bara rätt liten, den var också ganska låg. Far berättade att vid svår storm kunde sjön slå mot husgrunden. En gång slogs källardörren in och en fylld vattentunna, som stod under stupröret vid husknuten, försvann.

Klövskär ligger betydligt närmare fastlandet än Väderöbod. In till Hunnebostrand är det c:a 4 sjömil mot c:a 10 mellan Väderöbod och Fjällbacka. In till Fykan på Ramsvikslandet kunde man ro och köpa mjölk bl.a.

Arbetet vid själva fyren var inte så betungande, men på vintern blev det mycket nattvak när en 18 timmar lång vinternatt skulle delas av två vakthavande. En gång, när fyrmästare Anders Ohlén var sjuk, vikarierade mor som extra fyrbiträde. Vilken årstid det var vet jag ej.

Signe var bara omkring ett år när familjen kom till Klövskär. Hon var tidig att gå men sen att prata. Hon blev god vän med fyrmästaren Anders Ohlén. Han hade för vana, att när vädret var tjänligt, promenera fram och tillbaka över bron mellan öns halvor. Han gick med händerna på ryggen och efter gick syster Signe på samma sätt. Signe var i övrigt ett livligt barn som liten.

Den 12 augusti 1916 föddes jag. I motsats till Signe var jag sen att gå men tidig att prata. Far och mor har berättat att jag ibland rättade Signes småbarnsspråk, när jag så att säga ännu låg kvar i vaggan. I övrigt var jag ett lugnt, nog också lite sävligt barn, när jag var liten. Allt för sävligt ibland kanske, åtminstone i fars ögon.

I början av 1917 blev fyrvaktarebefattningen på Väderöbod ledig. Far sökte och fick platsen. 27 mars 1917 flyttade familjen tillbaka till Väderöbod.

Av dom allra första åren på Väderöbod minns jag naturligtvis inget. Första världskriget tog äntligen slut på senhösten 1918, men ransoneringarna av många varor hängde med lång tid.

Familjen växte, 23 jan. 1919 föddes flicka nummer två, Torborg. Hon var ett livligt barn och tidig att både prata och gå. Hon började gå redan vid cirka 8 månaders ålder och det var tydligen mer än benstommen tålde, hon blev kraftigt hjulbent. Far och mor bestämde det enda rätta, Torborg blev opererad på "Vanföreanstalten" i Göteborg. Ena underbenet knäcktes på två ställen, det andra på ett. Så gipsades benen in. Väl hemkommen minns jag att Torborg gick omkring med benen i något som liknade ett par klumpiga stövlar. Kanske var det brist på lämpliga livsmedel, främst mjölk, som gjorde att benstommen var för mjuk för upprätt gång vid 8 månaders ålder. Kanske var Torborg allt för tidig att gå. Efter operationen blev benen i alla fall raka och det var ju huvudsaken. Torborg är säkert tacksam för att benen rätades. Jag minns dock att mor en gång talade om att flera bekanta tyckte operationen var onödig. Motiveringen var; "kom flickan väl över konfirmationsåldern, skulle hon ju ändå få långa kjolar".

Den 19 nov. 1920, dagen före fars 32-årsdag, föddes Karl, vår lillebror. Då, på samma sätt som vid tidigare födslar, hade mor i god tid hyrt in sig i ett rum i Fjällbacka. (I Hunnebostrand när jag föddes). Efter några dagar fick vi veta att vi fått en liten bror. Far, fyrbiträdet Ragnar Hållberg (farbror Ragnar) och hans fru tant Hedvig, hade varit i land och tant Hedvig var först in till oss barn och talade om att vi fått en liten bror. Han var väldigt söt och hade mörkt hår. Hon mätte mellan händerna hur lång han var. Vi tog våra mått och sen jämförde vi sins emellan då och då, tills mor kom hem med Kalle. Då kunde vi ju se hur det var och hur han såg ut. Jag minns att jag var lite besviken på att han var så liten och bara låg.

Han växte förstås så småningom men han var sen både att gå och att prata. När han väl kommit igång med att tala hade han länge i mångt och mycket sitt eget språk. Men det är en annan historia.

WB01624_.gif (281 bytes) Tillbaka         Framåt WB01624_.gif (281 bytes)