WB01624_.gif (281 bytes) Tillbaka         Framåt WB01624_.gif (281 bytes)

12.   Lek och tidsfördriv.

Under mammas tid som lärarinna fanns många barn på Väderöbod. När vi fyra syskon växte upp fanns bara några få andra barn att leka med. Göte Hult har jag nämnt. Brita och Inez har jag också nämnt. Dom var med oss ibland men var rätt mycket yngre. Lennart Brattholm lekte ibland med Inez, men var mest med pappa Hans. Av gemensamma lekar minns jag bäst kurragömma. Vi hade målet på dörren till fyrens vedbod. Gömställen fanns det gott om bland bodar och bergsklyftor. Inomhus var förbjudet. Åldersskillnaderna gjorde nog det hela lite ojämligt och ibland fick vi äldre blunda eller springa lite långsamt. Men vi fick både motion och frisk luft och dessutom vana att springa på ojämn mark. Roligt hade vi också.

Kalle och jag lekte annars mycket med båtar. Pappa gjorde oss var sin seglande modellbåt, en fiskekutter åt Kalle och en koster till mig. Jag har den kvar än, fast i något annorlunda skick. Med dom båtarna hade vi kappsegling i Bokistedammen. Där var vindarna jämnare och stränderna lättare att gå på än i Stora dammen. Kalles kutter var lite större och vann oftast. Men det spelade inte så stor roll, det viktigaste var att trimma segel och roder efter vindarna. Dom kunde vara nyckfulla även i Bokistedammen. Farbror Ragnar hade en större modellbåt, som hette Fram. Den var en kopia av en båt med samma namn. Den seglade mycket fortare än våra och fick tävla i en klass för sig.

"Länsebåtar gjorde vi själva av bräder. Dom var vassa i fören och rundade i aktern. Rodret gjorde vi av en stump bandjärn. Masten stod lite akter om tvärs och lutade bakåt. Seglet var av styvt papper eller papp, typ råsegel. Länsebåtarna var snabba, var lä strandkant flack kunde dom fortsätta långt upp på land. I öppna havet var inte länsebåtarna så bra. Dom klarade inte sjögång. Ibland gjorde vi en vinddriven vinsch att dra tillbaka länsebåten mot vinden med. Det gick bra men kom ett kraftigare vindkast så kunde båten åka med ända in i vinschen. Några gånger snickrade vi till enkla skrov och satte på lika enkla segel. Efter lite trimning fick båten segla mot okänt mål. Vi följde den med blicken så långt det gick. Vi sände aldrig med någon flaskpost.

En motorbåt hade vi också. Den hade en motor, som pappa gjort av urverket från en kasserad fyrklocka. Jag har kvar den ännu, men den är inte i gammalt gott skick. Den gick många rundor i Stora dammen och Bokistedammen. Den var också en kraftig och bra bogserbåt. Ibland hade vi den i sjön utanför Bohålet. En gång trodde jag vi sett den för sista gången. Kalle och jag hade med den i Svartepetter och låg som så ofta tidigare utanför Bohålet. Kalle rodde, jag drog upp och satte båten i sjön. Då råkade Kalle vifta till den lilla båten med åran. Den gick med fören före till botten. Vi tittade långt, eller rättare, djupt efter den. Det var djupt. Jag skulle just säga några väl valda ord till Kalle, då flöt båten upp med aktern före. Det var propellern som drivit på neråt. När urverket var utgånget flöt båten upp igen.

I Bokistedammen fanns en sort små trevliga fiskar, spigg. Vi försökte ibland fiska upp någon på krökta knappnålar med en fluga som bete. Det lyckades inte. Men så kom vi över en kasserad trådgardin Den försåg vi med flöten i ena och sänken i andra kanten. Så fick vi ihop en landvad, eller not som det heter på insjöspråket. Sen höll vi ett öga på spiggstimmen. Vid lämpligt tillfälle körde vi, med motorbåten, en lina över en grund vik och drog ut landvaden. Sen gjorde vis om riktiga fiskare, vi drog vaden mot land och fångade hela stimmet. Spiggarna släpptes i en hink vatten, räknades noga och återfick friheten. Rekordfångsten blev nära två tjog i ett kast.

Bad hör också till sommarens lekar. Havet är lite trögt när det gäller temperaturförändringar, så det brukade dröja till efter midsommar innan det var någorlunda varmt i vattnet. Men på ett par ställen fanns saltvattendammar, s.k. hällkar, och där var vattnet betydligt varmare än i havet. Hällkaren låg också rätt bra vindskyddade, så där var det skönt att ta årets första dopp. Innan vi lärt oss simma, badade vi mest i Bohålet. Akter om Svartepetter var det grunt, där bottnade vi gott och väl. När vi hade åldern inne för simlektioner fick vi simbälten. Det var runda korkar med hål i, uppträdda på en tågstump, ungefär som pärlor i ett halsband. När vi lärt oss simma ordentligt fanns det gott om badplatser både på Väderöbod och i Skitrarna. Karlarna badade gärna i yttre delen av Bohålet. Ibland hade dom examensprov. Det gällde att simma tvärs över inloppet under vattnet. Även utanför Vedhälla var populärt, Där fanns och finns fina bergpallar att dyka från. Mamma hade aldrig lärt sig simma. Men ibland tog hon ett dopp i enskildhet, då gick hon till gamla Kranhålet. Där var lagom djupt, lätt att gå i och ur vattnet och en mjuk och behaglig tångbotten att sitta på. Lekte vi allt för nära strandkanten kunde vi få oss ett ofrivilligt bad också. Den som mest ramlade i vattnet , var nog Signe, åtminstone säger hon så själv. En förklaring är att hon redan då var rätt kraftigt närsynt, men det visste ingen. Annars hände det allt oss andra syskon ibland också. Allra lättast att halka i vattnet var det när vi fångade tångräkor i "Slihålan". Tångräkorna var goda att äta levande. Dom fick sprattla några sekunder i munnen innan vi bet ihjäl dom. Det var kanske rått, men det var gott. Kom vi för nära vattnet var det gröna sliet halt som såpa. Å andra sidan blev det sällan mer än ett sittbad.

Helst ville vi förstås att ingen vuxen fick reda på våra ofrivilliga dopp. Var det sommar och varmt var klädseln lätt, kanske var det en bra stund till närmaste måltid också. Då gick det alltid att torka kläderna någorlunda innan man gick hem. Värre var det på vintern. Att byta kläder mitt på dan var i och för sig misstänkt. Upptäcktes sedan våta kläder upphängda i en undanskymd vrå på vinden var det bara att erkänna.

Någon livsfara var det dessbättre aldrig fråga om. Några episoder minns jag särskilt väl. En gång då vi fyra syskon rott till Skitrarna och badat och lekt, råkade Kalle halka ner mellan Svartepetter och berget. Han blev stående på botten med någon halvmeter vatten över huvudet. Vi tog genast upp honom med båtshaken. Han var oskadad men förstås genomvåt. Han hade bara en grå overall på sig. Vi vred ur den allt vatten vi kunde. Sen slog vi overallen mot en slät berghäll och bredde ut den i solen. Ingen vuxen fick veta något.

En annan gång ramlade jag i vattnet i Bohålet. Pappa och jag hade varit i Bovallstrand. Vädret var gott. Vi hade tagit den tvära svängen inne i Bohålet och skulle staka in Pyret på plats. Jag stod i fören med båtshaken och bar av mot en akterförtöjning. Jag fumlade väl, för båtshaken slant och jag gick pladask i vattnet. Det var inte djupare än att jag kunde gå på botten, och då var det ju lika bra att jag ledde in båten. Just då kom farbror Ragnar ner och tog emot oss. "Var har du Albert då "? frågade han pappa. Pappa pekade ner i vattnet. Farbror Ragnar blev något förvånad innan sanningen gick upp för honom. Ibland spelade vi kort. Aldrig om pengar. Pappa och farbror Ragnar tyckte mycket om bondtolva. Det var ett spel för fyra, så där fick jag vara med bland de stora. Även rödskägg och olika varianter av kasino uppskattades. Kasino är förresten ett utmärkt spel när det gäller att öva upp matematiken. Där gäller det att snabbt addera de små talen.

Fars gamla kortlek hade kasserats och kastats bort. Han köpte en ny. Den fick vi barn inte använda ensamma. Då gjorde vi en själva av papp från tomma havregrynspaket. Ett par paket fick vi ihop själva, något fick vi av tant Hedvig. Men ett par paket till behövdes. Gröt blev plötsligt populärt bland oss barn. Det blev en kortlek av stort format, åtminstone vad tjockleken beträffar. Den fick blandas i minst två omgångar. Torborg och Kalle hade små händer, så dom fick blanda i tre omgångar. Konstigt nog växte kortleken på höjden ju äldre den blev. Pappa hade roligt åt oss och vår kortlek. På äldre dar kunde han ibland tala om hur han kom ut i köket i grådagningen (gryningen) och det första han hörde var "tabbe på knekt" eller "jag Bygger till dam", från kökssoffan.

Ibland försökte Kalle och jag spela fotboll. Det fanns bara ett ställe med plan mark vi kunde vara på; mellan fyrmästarbostaden och dasset. Gröna backen var tabu för sådana övningar. Ena målet fick bli källardörren, andra dassgaveln. Men med bara en man i varje lag blev det förstås inte mycket till spel. Lika illa var det när vi spelade bandy på Bokistedammen , ingen att passa till. Men det var roligt ändå, och vi lärde oss nödtorftigt att "gå" på skridskor. Hade det varit nu, kanske både Signe och Torborg varit med. Men fotboll och bandy för flickor var inte uppfunnet då.

När det ibland var före åkte vi kälke. Signe och jag hade var sin rödmålad kälke av fars fabrikat. Kälkbacken var en berghälla vid sidan av vägen upp till fyren. Med kälkarna kunde vi också "pigga" på isen. Det ser man aldrig barn göra nu för tiden. Vi satt på kälken och hade en pigg i var hand. Piggen var en rund träkäpp med en rejäl spik, pigg, i ena änden. På bra is gick det fort värre.

WB01624_.gif (281 bytes) Tillbaka         Framåt WB01624_.gif (281 bytes)