WB01624_.gif (281 bytes) Tillbaka         Framåt WB01624_.gif (281 bytes)

13.   Skola, inackordering, skolhushåll.

Mamma kom till Väderöbod som lärarinna. Då fanns flera skolpliktiga barn på Väderöbod. När hennes egna barn nådde skolåldern, var dom stora barnfamiljerna borta från fyrplatsen och skolan indragen. Det blev ett svårt val, skulle vi inackorderas i främmande familjer i Fjällbacka eller skulle mamma följa med iland och pappa gå som gräsänkling på Väderöbod ?

Det blev ibland det ena, ibland det andra. Lotsverket betalade ett "inackorderingsbidrag" på 35 kronor per månad och barn. Det var istället för lärare på fyrplatsen. 35 kronor låter inte mycket nu för tiden, men det räckte i regel att lägga till en femma varje månad. Och att hyra en liten stuga, i vårt fall "Villa Utsikten", kostade 30 kronor i månaden. Signe var äldst, 1921 började hon skolan. Hon var rätt så morsk, och efter viss vånda bestämdes att mor skulle stanna hemma hos far och oss yngre syskon. Signe fick bo hos "tant Manda", en gammal skepparänka, och hennes dotter Rut. Tant Manda bodde i en egen stuga på Håkebackarna nära skolan. Rut hade stickmaskin och stickade strumpor, tröjor och annat på beställning. Både tant Manda och Rut var snälla och inte särskilt fordrande. Men för en 7-års flicka var det nog ändå svårt att vara hemifrån 3 ½ månad i sträck och att inte träffa mamma på hela tiden. Inte oss småsyskon heller. Jullovet var efterlängtat. På den tiden var det hela 2 månader långt, december och januari. Sedan kom vårterminen 4½ månad och en ny lång tid hemifrån, bara avbruten av påsk – och pingstlov. I två år fick Signe vara inackorderad och skild från familjen ungefär 8 månader varje år. Själv säger hon, att det nog satt sina spår, hur är svårt att säga.

1923 var det min tur att börja skolan. Då hyrde vi undervåningen i "Karl Larssons villa" eller "Villa Utsikten", som den senare kallats. Mamma och alla fyra barnen bodde iland under skolterminerna medan pappa fick vara ensam på fyrplatsen. Han kom ju iland då och då, men det blev i regel inga långa visiter. Sommar – och vinterloven var vi förstås hemma på Väderöbod igen. Det var efterlängtat, även om vi trivdes rätt bra i Fjällbacka, nu när nästan hela familjen var där. Vår bostad låg lite ensam. Dom närmaste grannarna var ett par gamla original i små kojor. Ibland kom det luffare och tiggare på besök. Då saknade mamma en karl i huset. En "visit" minns jag särskilt väl. Det var en otrevlig och rätt kraftig karl, som skröt med "att han kunde mörda sina medmänniskor och göra falska mynt". Mor fick iväg en unge (Signe ?) som hämtade Arvid Bräck /Sylves far). Under tiden åt vår objudne gäst upp nästan hela middan för oss. Det var kokt rödspotta, som pappa haft med sig iland tidigare. Arvid Bräck kom och fick låtsas vara far i huset. Då lugnade sig luffaren och gav sig så småningom iväg. Andra luffare var hyggliga människor. En och annan fick ett mål mat mot att dom sågade och högg ved. Det gillade jag. Det var annars Torborgs och mitt jobb.

Torborg satt på vedträdet och jag sågade. Hugga fick jag göra själv. Jag var 8-9 år då, men rätt så stor och lång. Och starkast i klassen, nästan. Efter ett par år var det dags för inackordering igen. Signe fick på nytt bo hos tant Manda, jag i andra ändan av samhället, hos Benettssons i Källvik. 1926 började Torborg skolan och då fick Signe sällskap av lilla syster hos tant Manda. Vi hälsade väl på varandra då och då, men medan Signe och Torborg gick i Kyrkskolan gick jag på Håkebackarna, så vi gick ingen gång i samma skolhus alla tre.

Att bo hos främmande människor var väl inte alltid så roligt för en unge i 9-10 årsåldern. Även om dom var snälla och hyggliga så hade dom inte samma vanor som vi själva. Saknaden efter den egna familjen fanns hela tiden. Och ingen att riktigt anförtro sig till. Men det måste gå och det gick. Det gällde också att sköta skolarbetet. I tredje och fjärde klass hade vi en sjusärdeles lärarinna, fröken Persson. Hon var från Uddevalla och höll bland annat styvt på att vi skulle lära oss vårt Bohuslän ordentligt. Vi skulle både rabbla upp och peka ut på kartan alla städer, större samhällen, berg, sjöar, fjordar och större öar. Jag var tydligen intresserad och hade lätt att lära in diverse uppräkningar, för det sitter fortfarande kvar i minnet. Så för mig gick det bra men hon var inte snäll mot dom som hade svårt att lära.

I juni 1927 var Signe klar med sin skolgång. Höstterminen samma år började Kalle sin. Signe fick stanna hemma på Väderöbod och sköta hushållet för sig och pappa, mamma flyttade iland med oss övriga barn. Vi fick hyra rum och kök i ett hus som kallades Boråsehuset. Boråsen var en klädhandlare, far till Järundarna. Gamla Boråsehuset var vad man nu skulle kalla en slumbostad. Det låg vid lilla Vetteberget, ungefär där samhället vidgas åt söder. En gavel låg mot gatan. Där var 3 våningar högt. På mitten var huset 2 våningar och längst upp mot berget bara en våning. Vår lägenhet låg längst upp mot berget. Utöver oss bodde en gammal dam i huset. Hon bodde någonstans i mitten. Taket i lägenheten läckte på ett par ställen Vi lyckades täta en del råtthål med en blandning av glasskärvor och lera, men i skafferiet hade vi besök av möss emellanåt. Dasset var på andra sidan gatan nere vid vattnet eller kanske rättare utöver vattnet, den tidens vc. Men hyran var låg och hyresmarknaden i Fjällbacka begränsad.

I slutet av maj 1928 drabbades Fjällbacka av en stor eldsvåda. Ett 20-tal hus brann upp, däribland huset vi bodde i. Också en del sjöbodar och bryggor blev lågornas rov. Bryggpålar brann ända ner till vattenytan, bara en svart spets stack upp. Jag minns att jag stod nere i källaren och högg ved. På gatan nedanför huset blev det värre och värre oväsen. Till sist gick jag ut och såg efter vad som väsnades så, då stod Boråsens affär mitt över gatan i ljusan låga och det brann i gaveln på "vårt" hus. Vedhuggningen fick vara, det gällde att hjälpa till och rädda vad som gick av bohaget. Det gick dåligt. Det vi lyckades bära ut brann upp ute. Så var det för nästan alla, åtminstone i den centrala delen av brandområdet. Av en slump kom pappa iland när det brann som värst. Det var i alla fall ett stöd för mamma. Åt själva eldsvådan kunde pappa naturligtvis inte göra något.

Så vitt jag vet kom ingen människa till skada, men alla drabbade blev husvilla och nästan alla utan bohag. Släktingar, vänner och bekanta ställde upp så alla fick tillfälligt tak över huvudet. Vi fick bo en tid hos "faster Stava", änka efter mästerlotsen Oskar Berg på Väderöarna. Hon hade ett hus strax intill Stubelius och vi hälsade på henne ibland, mest när vi bodde i Karl Larssons villa.

Det blev en ekonomisk smäll för far och mor. Ingen på Väderöbod hade brandförsäkrat, det hade visst aldrig inträffat någon eldsvåda på en fyrplats. Vårt lösöre i Fjällbacka var också oförsäkrat. Resterna av mammas handväska hittade vi intill bergväggen. Bygeln och några slantar var allt som fanns kvar. Sedlar och andra papper var bara aska. Det enda av lösöret vi kunde ta vara på efteråt var symaskinen, en gammal Husqvarna med järnstativ och träbord. Bordet hade brunnit upp och själva symaskinen låg på trampen. Färgen var sönderbränd och allt såg bedrövligt ut. Men far, mest, putsade upp den och gjorde en genomgång av allt, både fast och rörligt. Ett nytt bord tillverkades och maskinen såg ut att gå som vanligt. Men den sydde inte, härdningen hade gått ur alla fjädrar. Husqvarna hade en verkstad i Göteborg. Maskinen fick åka med Fjällström fraktjakt tur och retur Göteborg. För bara några kronor blev maskinen bra igen. Mamma hade den sedan ända till hon lämnade huset på Ängholmen.

Det blev omöjligt att hyra husrum i Fjällbacka efter branden. Vi var fortfarande tre skolbarn i familjen. Det blev Bovallstrand i stället. Signe var fortfarande hemma hos pappa på Väderöbod. Mamma med oss skolbarn fick hyra en liten lägenhet hos Kalle Back på Målaregatan i Bovallstrand. Det blev nya lärare och nya kamrater. Men det gick bra. Skolsalen var gemensam för klasserna 3-6. Det betydde att klasserna 3 och 4 hade förmiddag ena veckan , medan 5 och 6 hade eftermiddag. Nästa vecka var det tvärtom. Våra lärare var bra. "Min" magister, Alrik Börgesson, var ibland med oss på rasterna i olika aktiviteter. Bland annat var han med och byggde en av de största snögubbar jag någonsin sett.

Ibland fick vi höra att vi var "Högstranningar" till skillnad mot "Västerstranningar", som bodde på andra sidan Målaregatan och västerut. Vi bodde intill gränslinjen. Vad det betydde fick vi aldrig riktigt veta under höstterminen. Men när vårterminen började i februari fick vi veta. Det gällde att åstadkomma den största påskbrasan. Alla ungarna i skolåldern var i farten med att samla ihop bränsle till en brasa för vardera lägret. Alla begagnade julgranar samlades ihop. På en del ställen blev det bara grenarna, stammen gick till den egna spisen. Bovallstrands affärsmän hemsöktes i jakten på tomma kartonger och lådor Dom försökte vara neutrala och gav lika till båda lägren. Vi gjorde utflykter bland berg och tassemarker för att samla torr mossa, ljung och enebuskar Till påskveckan hade vi fått ihop en ansenlig mängd och då lade vi upp brasan på ett bergkulle ovanför skolan. Västerstranningarna gjorde likadant på en annan bergstopp. Deras brasa såg mindre ut. Den var alldeles gul, dom hade fått en del halm av en bonde. Påskafton kom och brasorna skulle tändas. Det hade regnat en del, så det gick lite trögt att få eld, men sedan brann det rejält och länge och rök härligt. Västerstranningarnas brasa flammade upp väldigt i början, men brann inte alls lika länge. Efteråt tillskrev sig båda lägren segern. Om det berodde på påskbrasan,"påskefyrn", eller något annat minns jag inte, men påsken 1929 var nog den enda vi inte firade på Väderöbod under min skoltid.

På skolgården växte många rätt stora träd. Hösten 1928 hade träden gallrats hårt och det låg en väldig hög med grenar bakom skoldasset. Magistern ville bli av med bråten. Till påskefyrarna var grenarna för råa, men mot slutet av april var dom torrare. Magistern föreslog att hans klasser = 5 och 6 skulle göra en valborgsmässobrasa av hela högen. Sagt och gjort. Fred slöts mellan Hög - och Västerstranningar. Grenarna drogs upp till Högstranningarnas brasplats. Den låg närmast, en vända per rast gick bra. En del annat brännbart drogs också dit och 30 april tändes bålet. Det brann bra, bättre än Västerstranningarnas påskefyr, nästan lika bra som högstranningarnas. Västerns folk sa tvärtom. Nåja, det lät värre än det var. Det var mest lite vänskapligt gnabb. Men detta med påskefyrarna och valborgsmässobrasan är konstigt nog vad jag bäst minns av skolåret i Bovallstrand, mitt sista i folkskolan.

Torborg och Kalle blev kvar i Bovallstrand ytterligare ett läsår. Dom blev inackorderade i en familj som nog var mindre lämplig som värdfolk. Dom for illa ibland och trivdes inte alls. Nästa år hade återuppbyggnaden i Fjällbacka kommit så långt att det åter gick att få bostad där. Under den tid som återstod av deras skoltid, 2 resp. 3 år. blev det ibland skolhushåll, ibland inackordering. Bostad för skolhushållet blev "gamla starkehuset", ett hus som låg mellan nuvarande Ingrid Bergmans torg och norra änden av Kungsklyftan och intill Vetteberget. På grund av rasrisk från berget flyttades det senare , och står nu nära Anråsälven, till höger om vägen mot Grebbestad, på andra sidan bron över älven. Inackorderingen var hos Tina Hansson, som hade ett nybyggt hus strax norr om gamla telegrafhuset. Hennes gamla hus hade brunnit vid den stora eldsvådan, och hon var en av dem som fick bygga på sin gamla tomt, sedan den förstorats något i den plan som antogs efter branden på våren 1928.

När Kalle slutade folkskolan i juni 1933 hade vår familj haft ett eller flera barn i skolan i 12 år. 8 månader varje år var familjen mer eller mindre skingrad. Räknar vi in fortsättningsskolan också blir det 9½ månad om året. Hade någon farit illa ? Som mellanbarn var jag nog den som varit minst skild från dom övriga. Signes två första år har jag nämnt, Torborg och Kalle hade ett besvärligt år i Bovallstrand. Mamma slets mellan olika lojaliteter, skulle hon vara med barnen eller pappa ? Det var nog inte något lätt val, men mamma sa inte så mycket om det, åtminstone inte till oss barn. Hon hade, precis som jag, lite "drömmarehåg" som hon skrev i en dikt om isvintern 1921 – 1922. Hon läste gärna, när det var tid över, och skrev ibland, mest i versform. Hennes "Måseskärsvisa" lever än på Käringön och trakten däromkring. I dikten om isvintern 1921-22 kan du läsa hennes tankar kring familjen när vi barn var små. Dikten, skriven av mors egen hand, sitter sist i det här häftet.

Mor fick sluta sin lärargärning när hon gifte sig. Det var så på den tiden. Och dessutom flyttade dom barnrika familjerna från Väderöbod ungefär vid samma tid. På äldre dar, sedan familjen flyttat till Ursholmen, vikarierade mamma en tid för faster Märta på Sydkoster, Medan faster var sjuk. Mor undervisade också en tid på Ramsö. Hon tyckte det var roligt att pröva på sitt gamla yrke ett tag igen och så fick hon också lite "egna pengar", något som hon ibland känt saknad efter.

Pappa var kanske den som till slut for mest illa. Han hade svårt med ensamheten och, efter vad jag förstått, var hans mathållning i enmanshushållet inte alltid så hälsosam. Han var allt för glad i fet mat. Det ohälsosamma med den dieten var inte så känt på den tiden heller. Kanske bidrog det till att han inte blev så gammal, bara 62 år. Oregelbunden sömn genom nattvakterna var kanske också en orsak.

Sedan vi slutat skolan följde ett par bekymmerslösa år som hemma barn. Men snart nog gällde det att tänka på framtiden. Vad skulle vi bli ? Signe utbildade sig i sömnad och hade en tid egen systuga i Fjällbacka. Där var Torborg också med en tid. Systugan upphörde, Signe gifte sig med Vidar Simonsson och flyttade till Hunnebostrand.

Sedan familjen i slutet av 1935 flyttat till Ursholmen arbetade Torborg bland annat en tid på ett kafé i Strömstad. Där mötte hon sitt öde, beredskapssoldaten och plåtslagaren Axel Larsson från Boden. Det var dåliga tider i början och mitten av 1930-talet. Kalle var yrkesfiskare en tid och praktiserade också på olika arbetsplatser och i olika yrken. Han gick en kortare kurs i maskinteknik på Katrineholms tekn. Skola och kom så småningom in i tullverket. Nu bor han sedan många år med sin Solveig i Grebbestad.

Själv började jag som "småfiskare", vikarierade ibland som extra fyrbiträde, men såg väl inte någon riktig framtid i det. Jag var inte heller någon riktigt "salt gosse". Att vara yrkesfiskare gav inga större förtjänster. Lotsverket hade börjat automatisera fyrarna och många små lotsplatser efter kusten drogs in. Jag fick försöka något annat. Jag hade haft lätt att lära i skolan. Hade både läs - och räknehuvud fick jag höra. Det var nog mest mamma som drev på, så att jag gick en halvårslång kurs på Grebbestads folkhögskola vintern 1933-34. Efter det läste jag en "grundkurs för tekniker" per korrespondens från Hermods.

På hösten 1935 började jag på Katrineholms tekn. skola som byggare. Jag hade turen att få jobb direkt efter skolan. Men det är en annan historia.

 

Katrineholm och Fjällbacka 1991. Albert Waldner.

 

WB01624_.gif (281 bytes) Tillbaka         Framåt WB01624_.gif (281 bytes)